ellinor

Jag har nu funderat lite på varför man tror mer på det dåliga än det bra. Jag har fått många komplimanger om att jag är söt osv. Men de gånger (som inte är så få som vissa kan tro) jag har fått höra att jag är ful, tråkig, tjock etc sätter sig fast inom sig och vill inte försvinna. Det är som ett fasthäftat plåster på en. Jag fick en kommentar av min fina kusin igår där han kommenterade en bild och skrev att jag var så otroligt vacker som alltid och det värmde verkligen i hjärtat. Men... den värmen håller i kanske någon minut och sen så tänker jag på att jag inte är det. Detta kan låta som det mest störda någonsin av er läsare. MEN det är bara inte jag som känner såhär. Detta måste vara någon oskriven regel i människovärlden. Att känna sig fin innan man går igenom ytterdörren, och så efter några sekunder försvinner den här säkerheten hos sig. Osäkerheten tar över vårt självförtroende och vi är ständigt så självkritiska när det gäller att bli den perfekta människan. Tyvärr.