Almost ready.
AH STRESS! Iofs så vet jag att jag kommer hinna i god tid innan människorna landar i lägenheten här. Men jag kan inte rå för att stressa i alla fall, vilket suger för då kommer jag sitta i en timme och ha jättetråkigt och sega. Är nybadad och är snart klar med sminket.
Utöver det sitter jag och drömmer om framtiden. Jag har bestämt mig för en sak. Om tre år, ska jag åka iväg. Det har jag verkligen satt fast nu. Jag ska börja jobba nu, spara pengar varje månad, och 2013 är jag en Argentina-bo. Ja det är sant. Jag ska åka iväg på volontärarbete där jag hjälper barns utveckling via konst, och sen förhoppningsvis efter den 5 veckor långa volontärarbetet, bosätta mig för ett år och arbeta. I will make it!
Jag frågar mig själv: Hur ska jag kunna det?
Jag är förnedrad. Du spottade på mig, smutskastade mig.
För vadå? Du säger att det inte betydde något.
Men tack, så du gjorde det bara för att?
Andra mannen som gör såhär mot mig - hur ska man kunna lita igen?
Jag är rädd för kärleken, tack vare dig.
Kommer jag komma över dig, jag vet inte.
Tänk om jag fastnar i det här, mellan du och framtiden.
Kommer jag att straffa framtiden för att du förstörde min tillit?
Jag anade att det skulle hända, ändå så blev jag så chockad.
Jag ville inte förstå att du var medvetet elak mot mig.
För du var det, elak.
Jag har pratat med dig om det här förut, och du lovade mig.
Att säga till mig om det var något, avsluta innan något nytt påbörjades.
Men du ljög för mig, som så många gånger förut.
Hur kan man ljuga så mycket som du gör?
Hur kan man såra någon så mycket som du gör?
Vad säger dom andra? Har du sagt någonting överhuvudtaget?
Jag tror inte det, du är feg. Du är feg när det gäller andra.
Med mig har du mod, mod att kunna trampa på mig.
Mod att kunna ta mig för givet. Att inte se det vackra.
Du krossade mitt hjärta som ingen annan.
Och ändå spenderar jag dagar med dig i tankarna.
Du har byggt ett bo i mitt hjärta, och du vill inte försvinna.
Ska du stanna kvar länge? Ska du byta plats över huvud taget?
Jag vill bli hörd, men jag vågar inte. Jag faller ner, långt ner.
Ni som säger att jag är stark har fel. Det är en fasad.
Jag vill inte visa mig bräcklig, att min spegelbild är otydlig.
Jag vill visa mig hel, oövervinnerlig. Stark.
Så förlåt mig för att jag ljuger för er, och dig.
Men jag kan inte erkänna sådana här saker. Det är fel. För mig.
Åh, jag ser framtiden framför mig, men jag tar inget steg.
Jag står still, men samtidigt lutar mig bakåt. Bak mot dig.
Jag har mobilen i handen, vill ringa men hjärtat säger nej.
Mitt hjärta vrider sig i förvirring. Jag vill, jag vill inte.
Jag måste, men kan inte.
Jag får men får inte.
Hur ska jag kunna släppa dig? Hur ska jag kunna det?
Du var det vackraste jag hade i världen.
Du var det underbaraste jag hade vid min sida.
Du var det finaste som hänt mig.
Jag var en stolt flickvän. Jag var stolt.
Jag pratade om dig med ett leende på läpparna, alltid.
Vem lämnade vem?
Lät du henne komma närmre?
Det är så långa nätter.
Nätterna tar ett övertag. Jag ligger själv i sängen, utan någon koll.
Jag skrämmer mig själv. Du skrämmer mig.
Hur mycket kan man älska en människa? Kan man dö av det?
Jag dör inte, men jag har ett gift i mig. Som ett ormbett man inte dör utav.
Tar det hälften av tiden att komma över någon?
Då har jag 218 dagar kvar. 218. Två ett åtta.
Hur ska det gå?
Ärligt talat, jag vet inte.
För vadå? Du säger att det inte betydde något.
Men tack, så du gjorde det bara för att?
Andra mannen som gör såhär mot mig - hur ska man kunna lita igen?
Jag är rädd för kärleken, tack vare dig.
Kommer jag komma över dig, jag vet inte.
Tänk om jag fastnar i det här, mellan du och framtiden.
Kommer jag att straffa framtiden för att du förstörde min tillit?
Jag anade att det skulle hända, ändå så blev jag så chockad.
Jag ville inte förstå att du var medvetet elak mot mig.
För du var det, elak.
Jag har pratat med dig om det här förut, och du lovade mig.
Att säga till mig om det var något, avsluta innan något nytt påbörjades.
Men du ljög för mig, som så många gånger förut.
Hur kan man ljuga så mycket som du gör?
Hur kan man såra någon så mycket som du gör?
Vad säger dom andra? Har du sagt någonting överhuvudtaget?
Jag tror inte det, du är feg. Du är feg när det gäller andra.
Med mig har du mod, mod att kunna trampa på mig.
Mod att kunna ta mig för givet. Att inte se det vackra.
Du krossade mitt hjärta som ingen annan.
Och ändå spenderar jag dagar med dig i tankarna.
Du har byggt ett bo i mitt hjärta, och du vill inte försvinna.
Ska du stanna kvar länge? Ska du byta plats över huvud taget?
Jag vill bli hörd, men jag vågar inte. Jag faller ner, långt ner.
Ni som säger att jag är stark har fel. Det är en fasad.
Jag vill inte visa mig bräcklig, att min spegelbild är otydlig.
Jag vill visa mig hel, oövervinnerlig. Stark.
Så förlåt mig för att jag ljuger för er, och dig.
Men jag kan inte erkänna sådana här saker. Det är fel. För mig.
Åh, jag ser framtiden framför mig, men jag tar inget steg.
Jag står still, men samtidigt lutar mig bakåt. Bak mot dig.
Jag har mobilen i handen, vill ringa men hjärtat säger nej.
Mitt hjärta vrider sig i förvirring. Jag vill, jag vill inte.
Jag måste, men kan inte.
Jag får men får inte.
Hur ska jag kunna släppa dig? Hur ska jag kunna det?
Du var det vackraste jag hade i världen.
Du var det underbaraste jag hade vid min sida.
Du var det finaste som hänt mig.
Jag var en stolt flickvän. Jag var stolt.
Jag pratade om dig med ett leende på läpparna, alltid.
Vem lämnade vem?
Lät du henne komma närmre?
Det är så långa nätter.
Nätterna tar ett övertag. Jag ligger själv i sängen, utan någon koll.
Jag skrämmer mig själv. Du skrämmer mig.
Hur mycket kan man älska en människa? Kan man dö av det?
Jag dör inte, men jag har ett gift i mig. Som ett ormbett man inte dör utav.
Tar det hälften av tiden att komma över någon?
Då har jag 218 dagar kvar. 218. Två ett åtta.
Hur ska det gå?
Ärligt talat, jag vet inte.
